relationer

Satt och klurade på det här med relationer häromdagen...kan ibland förundras över att människor och djur kan ha diverse relationer till varandra...tänker så ibland när en av katterna kommer och stryker sig emot en, vill ha kärlek och uppmärksamhet...från OSS, från en människa. Eller så kan de va på jättedåligt humör, och vill inte alls att man tar i dem. Kan tänka så även en vanlig morgon när jag och Jocke står i köket och gör frukost, diskuterar olika saker, kramas och pussas. Att två människor som levt helt olika liv, har helt skilda erfarenheter, är två fria individer...att man då kan hitta till varandra..man kan vara så jäkla irriterad på varann ibland, för att i nästa stund ligga i varandras armar och låta allt annat i världen passera. Bara finnas där, och man kan aldrig tänka sig nåt annat än att just finnas där hos varandra. Tänker på min mamma...hon har uppfostrat oss, närt oss, och gjort allt hon kunnat för oss. Mamma var allt som fanns när man var liten. Man var så beroende o hade ovillkorlig kärlek till henne. Många glider ifrån sina föräldrar som vuxna- varför är det så? Var tog den första kärleken vägen? Jag kan tycka det känns som min mor och jag är mer som vänner nu, än mor och dotter. Min far har aldrig velat vara en del av mitt, och syskonens liv. Det är också nåt jag kan förundras över. HUR kan man inte vilja det? Sin egen skapelse, sitt eget kött och blod, den gåva som barn är?