Har inte fått komma åt mitt konto förrän nu.. det skulle "verifieras", men någon verifiering kom aldrig, trots upprepade försök.
Nu sitter man här hursomhaver.. sömnlös.. igen.
Har svårt att sova djupt, och när jag vaknar till om nätterna.. ja då kommer tankarna som ett brev på posten. Gråter en skvätt när det är som värst. Hatar att det är som det är..
Att behöva göra sig av med katterna svider i hjärtat.. har fortfarande inte hittat ett hem till dem, och jag orkar verkligen inte med detta. Jag behöver hjälp att hitta ett hem till dem. Bördan är för tung att bära själv, tillsammans med allt annat.
Att vara ensam gravid suger också extremt hårt. Varje natt som man lägger sig ensam. Varje besök hos barnmorskan, varje liten sak.. som att tvätta upp bebiskläderna, vika dem och lägga in.. det påminner en om hur ensam man är.
Jag
hatar att vara så fattig att jag får låna pengar av min mor i slutet av varje månad, så jag kan få i mig mat. Jag
hatar att behöva vara skyldig Jocke pengar för saker som är till barnet.. sånt som skötbord och spjälsäng (som nu förövrigt är införskaffat).
Jag
hatar att jag tillåter mig själv att bli sårad, att jag inte tar tag i saker, att jag är så trött, att jag inte kan hålla käft.. och att jag är så ensam.. jag tror jag klamrar mig fast vid katterna för att de ger mig "kärlek". Nån som välkomnar en när man kommer hem. Nån som kommer å lägger sig bredvid en och ger lite värme. Nån jag kan krama på, och prata med när jag sitter här för mig själv.
Skäms för misskötsel av Minus päls.. skäms så jag vill krypa under jorden.. Varken hon eller jag vill att jag tar och klipper hennes tovor.. jag är rädd att skada henne, hon är rädd för samma sak.. men nu är pälsen illa.. och jag har inte råd att be veterinär fixa detta. FATTIG. Där kommer det igen.. jag hatar detta!
Jag vill ha en hel familj... det vill jag. Men inte till varje pris... det finns gränser.
Söndag morgon.. jag vill inte vara vaken. Jag vill sova bort hela denna dag.. snart ny vecka.. snart ny gravidvecka också.. just nu är det v 35 som gäller.. tiden går vansinnigt fort! Aktiviteten inne i magen har intensifierats och det är både mysigt och lite jobbigt. Sparkarna kan göra riktigt ont ibland... Men mycket hellre det, än att det är totalt stilla.. då skulle jag bli orolig. Har tur med att vara ganska "liten" fortfarande. Fast det där ligger verkligen mycket i betraktarens öga. En del frågar om det inte redan är dags, andra säger att jag är väldigt liten för att vara så långt gången. I vilket fall, så har jag inte gått upp så fasligt mycket..relativt sett. :) Fötterna tar dock stryk. Jäklars vad de kan svälla upp! Häromdan sa mamma att de är lite blåsvarta.. lagom kul! Slutar väl med att man får amputera sina fötter..
